Detta är inte helt fallet från vad jag har sett. Oftare spelas en viss typ av karaktär (till exempel ryska) om och om igen av samma, lilla grupp av skådespelare som är välkända i underhållningssamhället. Samma ryssar får samma ryska delar. Samma italienare får samma italienska delar.

Om delen är för liten för att bry sig, eller om den efterfrågade skådespelaren inte är tillgänglig, bryr sig studiorna inte om att utveckla ny talang för ett enda skott. De skulle hellre gå med någon som kan komma nära att agera rollen. Och de kommer att räkna med att publiken upphäver sin tro för historiens skull. Tron är att det är bättre underhållning att ha bra skådespelare än realistisk skildring. Speciellt när skildringen av karaktären måste överdrivas för att publiken ska få det som normalt skulle vara subtiliteter.

Exempel på detta gillar jag actionfilmer. Stridsfilmer spelas övervägande med skådespelare som aldrig har utbildats i strid. Istället går de igenom en kraschkurs om stridstekniker. Sedan koreograferas deras scener för maximal visuell effekt. Publikens påverkan värderas över den faktiska realismen. Även om det innebär att vissa effektiva stridstekniker ersätts med sådana som skulle strida mot faktisk träning, vara dåligt tillrådda eller vara nere till höger katastrofala i verklig strid. När verkliga stridsveteraner kastas i talroller ökar stridsscenernas realism. Men skådespel- och dialogkvaliteten lider. Det finns inte i stridsveteranernas skicklighet. Kan det läras / läras? Ja, på bekostnad av tid. Men det är mycket lättare att lära en skådespelare hur man ska agera som karaktären på bekostnad av realismen.

Jag ser att detta har tre baser ...

1. Budget

2. Skådespelares kassavärde

3. Huruvida casting kan skilja på det. Det här är ett stort!

Låt mig ta ett lite annat perspektiv, eftersom jag arbetar i London inte i Hollywood.

Icke-brittiska skådespelare som spelar " Brittisk "för staters.
Ni har alla hört Mel Gibson spela skott, eller Dick van Dyke spelar en Cockney. Dessa är bara toppen av isberget. Under årens lopp är antalet amerikaner med helt enkelt avskyvärda brittiska accenter hjärtskärande.

Jag kan höra mindre avvikelser i brittiska accenter som du kan se skillnaden mellan estniska och serbiska. Jag kan inte. De flesta människor utanför dessa områden kunde inte, så de klarar alla på grund 3.

Även brittiska skådespelare som spelar brittiska delar får inte alltid rätt - Game of Thrones ... en hel massa tvivelaktiga "norra "accenter, tillräckligt för att få dig att blända. Vissa var på plats, Sean Bean och Mark Addy satte ribban, som sanna infödda nordlänningar, Sheffield för att vara exakt. Richard Madden - en skotsk - gjorde ett riktigt bra jobb med att kopiera dem. Efter det gick allt lite nedförsbacke. Varken casting eller 90% av showens publik skulle kunna säga att en stor andel av resten av "Northern" -besättningen bara lyckades "något som kan finnas någonstans nära Manchester om du inte lyssnar för noga".
De kom också igenom Reason 3.

Hur som helst, tillbaka till amerikaner som spelade britter - och vice versa.
Under de senaste åren har många skådespelare spenderat stora ansträngningar för att förstärka sina accenter. Jämför Hugh Laurie i House säsong 1 vs säsong 8. Till att börja med vet jag inte vilken accent han försökte göra. Vid slutet skulle jag säga att han hade spikat det ganska mycket.
En annan jag har arbetat med - Elle Fanning. I Maleficent ... inte så bra. I The Great, spikade det.
Vissa är så bra att när du väl har kollat ​​var de föddes på IMDB, undrar du fortfarande hur de gjorde det. Såsom Meryl Streep och Christian Bale passar denna kategori.

Om casting vill ha en viss karaktärsskådespelare har jobbet traditionellt gått till den bästa skådespelaren för delen, inte nödvändigtvis den bästa accentkopianisten. Lyckligtvis förändras det, men för att skådespelarna tar sig tid att faktiskt få accenterna rätta. Hela branschen har blivit mycket mer medveten om detta de senaste åren. Jag har jobbat med att visa var jag ska spela ryska, du måste vara en ryss, tysk för att spela tysk, etc. Jag har också spelat delar själv som tysk, på tyska - men på vid det tillfället var manushandledaren så tvåspråkig att det var omöjligt att säga vilket som var hennes modersmål. Hon såg till att ingen fick fel. Om någon accent gled, skulle vi åka igen.

Så - det finns hopp i horisonten.

Fantastiska svar här, men en fråga som jag inte ser markerad så mycket som jag tycker att den förtjänar är att

Hollywood är extremt riskavvisande.

Spelfilmer har enorma budgetar, och att förvandla dessa budgetar till framgångsrika filmer som faktiskt tjänar vinst är en svår uppgift. I takt med att budgetarna ökar ökar svårigheten att få tillbaka utgifterna i sin tur. Och vi har sett många extremt höga budgetfilmer. Allt som kan sänka svårigheten - öka oddsen för framgång - uppskattas mycket av folket med pengarna, som är de människor som verkligen har ansvaret.

Vad detta betyder är att Hollywood är ganska besatt med minimerad risk. Det betyder att du vill ha den mest etablerade, berömda, troligen att dra fler publik-skådespelare du har råd för varje roll. Ju mer mindre roll, desto mindre budget har du för att fylla den - en stor berömd stjärna i en ledande roll kan dra enorma folkmassor bara genom att slå deras namn på filmen, så Hollywood är villiga att spendera mycket pengar på den rollen. Samma skådespelare kan inte dra samma folkmassor i någon mer mindre roll, så de är inte värda att anställa för den rollen - den rollen måste fyllas billigare. Ju mer mindre roll desto mindre pengar kan studion spendera på att fylla den.

Så småningom, för de mindre rollerna, är kostnaden för att faktiskt anställa skådespelaren inte ens en begränsning - det är kostnaden för att hitta i första hand. Att lägga ut annonser, köra auditions, alla förhandlingar du måste göra och så vidare kan kosta mer än den skådespelare du slutar anställa kommer att göra. Så Hollywood sänker kostnaderna för dem så mycket de kan. "Bra nog" bär dagen.

En stor, etablerad regissör eller producent eller vad har du kan driva tillbaka på de finansiella cheferna - eftersom den stora, etablerade regissören eller producenten själva representerar ett visst skydd mot risker (de är, förmodligen etablerad av en anledning, så ökade odds att de kommer att sätta ihop något bra, plus deras eget namn kan locka folkmassor även om de trasslar i just denna produktion). Det ger dem lite av en "budget", så att säga, för att driva på risker. Men det är också begränsat. De måste välja sina strider. Och de kommer att förlora några av dem. Och ju mindre etablerade de är, desto mindre ammunition kommer de att ha för det.

Allt detta är naturligtvis baserat på Hollywoods beräkning att dessa gjutningsalternativ inte kommer att påverka publikens dragning väsentligt. Spendera pengar för att hitta en skådespelare med rätt accent, eller ännu bättre, den skådespelare som faktiskt är infödd i samma område som karaktären och så kan betraktas som en expert om vad rätt accent är i För det första drar inte tillräckligt med folkmassa, enligt Hollywoods uppskattning, för att vara värt kostnaden. Eller, mer exakt, är det inte troligt att det gör det. Att spendera pengarna med en låg chans att det ger dig lika mycket pengar i utbyte är en risk som Hollywood inte tar.

De goda nyheterna här är att publiken - långsamt, gradvis - förändras för att bry sig mer om dessa frågor. Jag vet inte att vi någonsin kommer till en punkt där den exakta accenten för regionen i fråga kommer att ses som ett värdefullt val av Hollywood, men åtminstone ser vi push-back på några av de mest uppenbara frågor. Blackface användes en gång som ett sätt att få en vit skådespelare att spela en svart roll - det har inte varit fjärr acceptabelt under en lång tid; för ett tag nu var den enda gången det användes ironiskt nog, och även det blir mycket svagt mottagande idag. Vit tvätt - bara att ändra minoritetens karaktär till en vit karaktär - sågs som en "acceptabel förbättring" jämfört med svart yta ett tag, men publiken börjar också invända ganska kraftigt mot det. Scarlett Johanssons casting som Motoko Kusanagi - döpt om till ”Major” - i Ghost in the Shell väckte ett uppståndelse, kostade filmen mycket pengar och skadade hennes rykte - jag gissar både hon och studio beklagar starkt hennes engagemang i filmen. Tokenism - med ett enstaka exempel på en viss minoritet som en ren läppjakt för tanken på mångfald - kritiseras starkt och Hollywood lär sig att undvika det.

När dessa saker händer ändrar Hollywood sina beräkningar om vad som är och är inte riskabelt. Om dessa metoder ses som riskabla - att ha en chans att ge upprördhet mot din film snarare än intresse - kommer Hollywood att svara på det. Att spendera mer på att hitta rätt skådespelare för en roll har viss risk - alla kostnader representerar risker - men om det är ännu mer riskabelt att göra det dåligt, på grund av chansen att det kommer att göra publiken borta från filmen, kommer Hollywood att spendera pengarna. / p>

Jag bor i Hollywood och har många vänner i branschen.

Tro det eller inte detta kommer upp i våra samtal ganska.

Från vad jag förstår, frågor handlar främst om gjutning och tillgänglighet av talanger. Mer och mer Hollywood håller på att bli mer varierande, vilket är fantastiskt. Lägg till "det är inte vad du vet, det är vem du känner" spelar definitivt det.

Efter ytterligare eftertanke och efter att ha läst andra svar och kommentarer föll det på mig att det kan finnas ett annat svar på frågan om man överväger konsekvenserna av geografi.

Kan följande betraktas som samma fråga,

"Varför använder {{INSÄTT EN LOKAL HÄR}} inte utlänningar i utländska roller?"

Om så är fallet skulle jag påpeka ut, det är en funktion av A, geografi. B, gjutning av tillgänglig / tillgänglig talang. C, målmarknad och kanske D, produktionsöverväganden / dynamik.

Min poäng är att det finns vissa dynamiker i spel, vad det är exakt jag inte vet kan någonsin räknas upp helt.

Men jag föreslår att geografi kan spela en ledande roll.

Och i så fall kan du säga,

Välmarknadsförda, etablerade Hollywood-skådespelare, spela i Hollywoodfilmer.

Eller kanske tvärtom,

Okänd, inte väl marknadsförd, Hollywood-skådespelare, agerar inte i Hollywood-filmer.

Eller en extremt geografisk twist,

Skådespelare från, (sätt in din lokal här), som inte är kända i Hollywood, spelar inte i Hollywood-filmer. Och om det är inramat så förenklar svaret avsevärt.

Nu, om du har frågan,

"Är det omoraliskt eller etiskt fel för roller att vara cast med skådespelare som inte exakt representerar karaktärens etnicitet eller accenter "

Jag föreslår kanske att är ett utmärkt ämne för en ny fråga.

Det är väldigt irriterande att se rollerna där "flytande" eller "infödd" talare vrider ett främmande språk. Det är pinsamt.

Du bör tänka på att kanske de flesta av målgruppen förmodligen inte håller med detta uttalande. Eftersom de flesta av publiken inte ens kan ett ord på ryska kommer de förmodligen inte att märka något fel.

Liknande exempel: Jag stör ofta av att slakta vetenskap i filmer, men jag och människor som jag gör antagligen en mycket liten bråkdel av målgruppen, så filmskapare bryr sig inte om att göra oss lyckliga.

Förutom de andra svaren:

Det finns faktorer som används för att avgöra om en skådespelare får en annan del än om de kommer från det främmande landet.

Kom ihåg att dessa människor är skådespelare , och så är deras uppgift att låtsas vara någon de inte är. För vilken karaktär som helst måste rollpersonerna avgöra vilken skådespelare som passar bäst för karaktären och effektivt kan skildra den karaktären på det sätt som filmen / showen kräver. Det finns ett antal faktorer i det, deras utseende, deras uppträdande, deras förmåga att visa de känslor som känns av karaktären, att sätta på deras sätt och sätt, etc. För att inte tala om skådespelarens rykte som kan hjälpa till med biljetten försäljning.

Så om det finns en estnisk karaktär, och det finns estniska skådespelare i Hollywood, betyder det inte att någon av dessa skådespelare passar rätt för den här karaktären, och rollerna kanske inte vill begränsa sitt val av skådespelare till bara estländare, om de kan träna det de tror är en bättre skådespelare (med vilket jag menar bättre för just denna karaktär / film enligt deras åsikt) att göra en trovärdig estisk accent för att den inte stör majoriteten av publiken.

Actors union / guild. Union är förmodligen ditt bästa svar. Till och med ner till besättningen som spelar in filmen. Titta bara på det. Du kan inte bara gå runt dem - de är djupt in i det. Jag vet bara detta för att min vän jobbar där borta och klagade över allt detta (så jag lyssnade halvvägs lol).